Gick förbi det här trädet idag och tänkte att ja…så är det just nu. Det är mörkt och grått och kallt. Hela tiden. Jag brukar säga att november är min sämsta månad men den här november gick väldigt bra så det är kanske därför januari känns desto mer. Jag hinner liksom aldrig riktigt vakna. Klamrar mig också, som löven, fast vid grenen utan att släppa taget och falla av. För vad händer då? Det okända kan ofta vara mer skrämmande än det jag vet om.

Men jag vet ju att våren kommer, nya blad kommer att växa. Både på trädet och i mig. Så just nu kanske jag ska låta mig vara låg och ledsen. För det kommer att bli vår. Det är något jag kan lova med säkerhet.

Ta hand om dig i januarimörkret!

 

undefined